jag tänker på oss ibland
Jag tänker på oss ibland.
Tänker på vad vi var, på om vi var, på vad vi hade kunnat bli, på om vi hade kunnat bli.
Men allra mest tänker jag på hur han kanske är med någon annan nu. Jag måste det, för att inse det, för att acceptera det.
Och vet ni?
Det går faktiskt.
Och kärleken kan skava, den kan bränna, den kan spotta på en, ärra en och göra så jävla ont.
För kärleken kastar ner en på marken så man ligger där helt hjälplös, och den kan göra precis den vill med en, och varesig man vill det eller inte så är man alldeles ensam.
Men så kan den sluta.
Och kanske är man skavd, bränd, spottad på och ärrad. Men man börjar resa på sig.
Det går faktiskt.
det kommer sluta med att vi krossar varandras hjärtan
Det kommer sluta med att vi krossar varandras hjärtan.
En dag kommer du sitta där med en flicka och jag med en pojke och det kommer inte vara vi – och det har det ju aldrig varit.
Du kommer inte av en händelse gå förbi och sätta dig ned när jag pratar med någon annan kille och jag kommer inte behöva kämpa för att inte blänga när du håller om en annan tjej.
Ingen av dina kompisar kommer fråga mig om dig eller om oss och när vi ser varandra kommer vi bara tänka
”Jasså där är den.”
Men någon kommer hinna först och det kommer göra så förbannat ont när man märker att det inte hjälper att sätta sig emellan eller att blänga. Först kommer ett hjärta gå i kras och sedan det andra och så kommer vi stå där –
och vi kommer inte vara fjorton år längre
inte femton sexton sjutton arton nitton
och du kommer inte längre säga att vi är något speciellt och att vi alltid hittar tillbaks till varandra
och jag kommer inte längre vara orolig över att vi aldrig kommer träffas igen.
Vi kommer inte längre sitta i mitt kök klockan tidigt på morgonen och dricka öl och vi:et som är vi fast ändå inte kommer förvandlas till ett "Minns du när det var ni så där som bara ni var?"
Allt det där mystiska, tokiga som har varit vi kommer vara borta,
kvar kommer bara vara två brustna, sedan ihopplåstrade, hjärtan och ett avslut på något som aldrig ens har kommit att börja.
Och det kommer vara okej att det är så.
ville inte va den som blev kvar
Jag har tänkt på ett sådant här inlägg så länge, desto mer nu när jag vet vad jag alltid har anat: att många tycker det är jobbigt när jag pratar om hur jag mår på grund av hemstaden min. Det är aldrig menat som ett personangrepp, varken när jag pratar eller skriver om det, då de jag lämnar ut det för är de som får mig att gå runt.
Här är den.
Förklaringen.
Människor pratar så fint om sina hemstäder.
De prisar känslorna av låg-och mellanstadiet, pratar om högstadiehat med kärlek i rösten, gymnasievänskap och första sommarjobb. De talar om nätter på uteställen, om när affärer öppnades och första fyllor i en park någonstans.
Och jag kan inte. Det går inte.
För bara jag föreställer mig att gå på de där kullerstensgatorna igen skaver det. Jag minns hur allt det där känns.
Hur jag när jag går förbi sjukhuset återupplever känslan av att få höra att jag har epilepsi, sedan att den blivit värre och att jag måste höja dosen, och sedan samma sak en gång till.
Hur jag när jag går förbi mitt gamla högstadium än en gång känner att jag måste vara perfekt, och känslan av att bråka med mina bästa vänner.
Gymnasiet och dess dumma lärare och rektorer.
Det enda utestället och alla gånger jag suttit och gråtit på dess toaletter.
Shoppinggatan där allt ser precis likadant ut.
Överallt den här ständiga påminnelsen av att vara otillräcklig, fel, och inte höra hemma. Vart man än vänder sig känna sig så malplacerad och borta i en tjock dimma där det krävs någon att alltid, alltid hålla i hand för att inte tappas bort helt. Att känna sig så utpekad, uttittad, utanför, och inte som i London där folk tycks uppskatta ens konstighet de light, är så förbannat förfärligt.
Så det är därför jag inte kan prata på det vis många andra kan.
För jag vet att kullerstensgatorna är fina; gränderna, sjöarna, ängarna och alla gamla hus likaså. Jag vet det - men den här tjocka dimman gör det svårt att se. Och jag har människor som håller min hand, men så fort jag står ensam faller jag i tusen bitar och ligger på marken utan att veta hur jag ska ta mig upp.
Det är därför jag inte passar, eller trivs, i den där staden borta i Småland.
Och ingenting kan jag göra för att bli distraherad från den här dimman.
Jag bara famlar runt när jag är där. Och fastän jag inte ser känner jag mig så
Uttittad
Uttråkad
Utpekad
Utanför
.
Jag överdriver inte när jag säger att jag inte kan hantera den staden utan mina vänner. Jag har flyttat till främmande länder och städer där jag inte känner någon utan att blinka, men där borta, där går det inte. Jag går runt där per automatik men jag hittar inte.
Att vara uttråkad är en sak.
Att vara uttråkad, ångestladdad och i en dimma en helt, helt annan.
man måste dö några gånger innan man kan leva
Vi träffas igen och dricker varm choklad och det är precis som innan; minus kyssarna och händerna som rör varandra och låtsas att det är av misstag.
Nu gör han så med någon annan.
Och vi skrattar och pratar och han är ännu finare än jag minns honom -
men nu får någon annan njuta av alla de där småsakerna som gör honom till honom.
"Vi syns när vi är i samma land igen", säger han när jag tar District Line och han tar Victoria line och jag säger ja men såklart att vi gör, fastän jag vet att det inte är sant: att jag nog inte kommer se honom igen.
Skrattar, ler och vi kramas hejdå och för en gångs skull går vi inte hem tillsammans - för en gångs skull ger vi inte ens varandra en liten puss - för en gångs skull är det inte ens tillstymmelse till VI.
Sväljer klumpen i halsen och sväljer den igen när han inte ser mig längre.
Sväljer den ännu en gång när jag sitter på tåget
och på det andra tåget
och sen är jag hemma och låter den komma upp.
Får en gratis mango på ett 24-timmarsställe för att de ser att jag är ledsen.
Och jag tänker Nog nu
Nu är jag trött på att vara ömtålig
Nu ska jag aldrig bli skadad igen
förprogramerat om kärlek
Det här var något jag skrev för ganska många dagar sedan, jag tycker det blev rätt så bra formulerat(!) och ni får gärna läsa - men inte i denna stund som jag skriver det här. Inte riktigt redo, lite för många blåmärken på hjärtat nu, lite för mycket "vad fan gjorde jag fel". Jag hoppas att allt har löst sig när det här publiceras, kanske har det inte det. Jag hoppas han är hos mig igen. Här kommer det i alla fall:
Man kan låtsas inte bry sig om fjärilarna. Man kan låtsas att allt är som vanligt, att man fortfarande aldrig blir kär och man kan säga att Nej jag bara inbillade mig innan det var bara för att han var omöjlig som jag trodde mig gilla honom.
Och så kan man förstå att för att en gångs skull är inte det sant.
Man kan förstå men förneka, slåss med sig själv för vill ju inte bli kär pga anledningar, pga att ha blivit sårad och pga vetskapen att kärlek gör ont ont ont.
Sedan kan man få ett meddelande som säger att förlåt men det är nog inte en sådan bra idé att träffas längre för han dejtar någon annan, fastän det bara var några veckor sedan man sågs senast och han sa ”See you soon” och pussade ens panna.
Och då kan man förstå att jo med den här killen var det faktiskt annorlunda.
Och man kan låsa in sig på en vandrarhemstoalett och gråta ur sina ögon, man kan skriva till sin syster att sådant här får faktiskt inte hända när man inte har inkomst, bostad eller bor i en främmande stad som han faktiskt hjälpte en i.
Man kan dricka en tequila och en till och en till för han vill inte ha en längre
och man kan kyssa en annan engelsman och en till och en till för det kommer aldrig vara hans läppar man kysser igen.
Och man kan tänka på att nu håller han någon annans hand, nu kysser han någon annan, nu hånglar han upp någon annan mot en vägg, nu blir det som elektricitet när han och någon annan råkar snudda varandra.
Det är så svårt då att skriva
”Oh don’t worry about it, probably for the best anyway. Well good luck and tell me if you’d want to meet up, just as friends.”
Och man kan tänka att han kanske precis har rest sig från sängen och att hon ligger naken kvar.
Att det är de som delar en 90-säng nu och kanske delar de en sådan där lång kudde och kanske visar han den där tv-serien jag visade honom och kanske har han armen runt henne när de kollar på den och kanske leker han med hennes hår och hennes fingrar.
Man kan tänka så.
Sedan kan man komma på att man har fan inte tid med det här. Inte nu. Har inte tid med att vara ledsen och hata att man inte kan hata honom.
Så man blir extra tacksam över att ha ny lägenhet där han inte har lagat en dålig måltid i köket, lutat sig mot väggen så som bara han kan, fixat tv:n och legat i sängen. Ingenting i min nya lägenhet kommer påminna om honom.
Förutom det där jävla brustna hjärtat då, och hans fingeravtryck över hela min kropp.
om nyheter
så
alla skriver att alla deras tankar går till Boston just nu (och eftersom en av mina väldigt nära vänner sedan så-länge-jag-kan-minnas tillbaks är där blev det ju en särskild chock).
senaste jag hört så har tre personer dött och runt 140 blivit skadade.
det är såklart så jävla, jävla förfärligt vad som hänt där. sånt där ska inte få hända, aldrig någonsin ska sådant hända och det är så otroligt sjukt att någon kan få för sig att det är en bra idé att placera två bomber någonstans bara för att döda. så sjukt och man vill bara VARFÖR HUR FAN STÅR DET TILL I HUVUDET NÄR MAN GÖR SÅ DÄR? men det vet man ju, att det står alldeles knäppt till i huvudet. det finns inget annat svar.
och det finns inga ursäkter, inget som gör det okej, ingenting bra som människorasen har gjort kan väga upp sådana här grejor.
men
världen är förfärlig. på riktigt.
och jag tror det är viktigt att komma ihåg att det här är långt ifrån det enda hemska som har hänt ens inom de två senaste dagarna. så mycket sker jämt som kanske inte är riktigt lika hemskt men som är vidrigt ändå och det är viktigt att lite tankar går dit också. för det är också så sjukt att sådana här vidrigheter sker nästan varje dag på andra håll i världen men bara för att det inte händer varje vecka i USA (och det är en sådan himla tur, för egentligen ska ju sådant här aldrig få hända) går alla tankar dit även fast Amerikatt faktiskt när det kommer till kritan inte är särskilt nära.
Och utan att gå ner oss totalt tycker jag ändå att vi kan tänka på några andra hemska grejor som vi också ska ha sympati för. Det är så tragiskt att bara för att något händer varje dag blir det inte längre värt att skriva om, och det är så tragiskt att den sjätte artikeln på aftonbladet.se är att Kim Jong-Un var med i en Grease-musikal när han var på äventyr på andra håll i världen.
I Iran skedde det idag en jordbävning, åtta på Richterskalan och hundratals människor dog.
Det är kanske ett atomvapenskrig på g och Nordkorea är en förfärlig, förfärlig mörk och överkontrollerad stat som behandlar sina medborgare som avfall.
I Danmark har de ett program som går ut på att två män sitter och bedömer nakna kvinnokroppar och inget mer än så och vet ni, världen är faktiskt inte så jävla jämställd.
I Sydamerika, Asien, Afrika, överallt blir människor kidnappade och hotade till döds varje dag, för att deras regering vill få ut någon typ av information om offret själv eller någon av dess närmaste.
I Ghana har en guldgruva kollapsat och åtminstone 16 människor har dött.
I Somalia har armén erkänt sig skyldiga till att för några dagar sedan attackerat de största byggnaderna i huvudstaden, vilket har dödat åtminstone 16 människor det också.
etc
etc
etc
Och bara för att det händer i väst så blir det så mycket STÖRRE och det är så konstigt att många inte tycks bry sig alls när det händer någon annanstans, eller i någon annan tid (hur flera inte verkade veta vem Thatcher var nu när hon dog äcklar mig, framför allt de britter som inte visste. Skäms.).
Någon jag känner läser inte tidningar för att det är mest tråkigheter och de viktigaste nyheterna når fram ändå. Och det är givet att vi inte bara kan vara ledsna för andras skull hela dagarna, men det är också givet att vi inte kan låtsas leva i någon slags värld där vi tror att den främsta nyheten som når fram är det enda viktiga som har hänt.
Världen är vidrig och den är vacker. Händelser på den här nivån av vidrighet kommer hända igen och igen och igen och miljoner gånger till, men det är också så att barn kommer födas miljarder gånger och krig ta slut tusentals gånger till och diktatorer störtas och människor återförenas med sina familjer och mediciner mot dödliga sjukdomar hittas och kärleken kommer segra och mirakel kommer ske.
Så många tankar till alla som drabbats markant av vad som har skett i Boston nu. Jag hoppas verkligen, verkligen att de får tag på den skyldige och jag hoppas hen får psykisk vård, ett straff som heter duga och att det här inte leds till något mer illa.
Men också tankar till alla andra som har större problem än ett brustet hjärta eller lever på en burksoppa och ett äpple per dag - till de som har drabbats av brott, sjukdomar och död framför allt.
Ta hand om er och varandra, för minsta lilla problem och för största.
(Jag hoppas att ni inte tycker jag lät okänslig nu. Fick så klart alldeles ont i hjärtat när jag hörde vad som hade hänt - mer ont än när jag hörde om jordbävningar och sådant, jag vet inte riktigt varför, - och menar så klart inte att bara för att man uppmärksammar det här särskilt mycket betyder att man skulle vara ignorant eller inte bry sig om något eller någon annan. Egentligen är ju det viktigaste att man är medveten om något och känner sympati för någon annan än sig själv.)
han
If you've lost your faith in love and music
The end won't be long
But if it's gone for you I too may lose it
And that would be wrong...
Idag är det min kanske största kärleks födelsedag;
Pete Doherty fyller 34 bast. Så himla knasigt och konstigt och förvånande att han fortfarande lever.
När jag var femton var jag så sjukligt förälskad/fascinerad/besatt av den här mannen, så även om jag inte längre får fjärilar i magen när jag ser honom är han liksom lite speciell för mig.
För mig är han alltid den där vackra, bräckliga mannen och poeten i tidiga tjugoåren
ingen förstörd junkie
bara trasig men oslagbar
(dock: DAMP PÅ HONOM FÖR ATT HAN FICK VÄRLDENS BÄSTA BAND ATT SPLITTRAS AAAHHH)
skype
Skype är så jävla dumt ibland
framför allt när någon på andra sidan jordklotet håller på att berätta en godnattssaga för en och man blir avbruten mitt i
skype är rätt bra ibland
typ när någon på andra sidan jordklotet kan berätta en godnattsaga för en
och lättar lite på all den där saknaden
fett
I midsomras låg jag i en säng och tackade nej till att äta pizza för andra dagen i rad.
"Varför då?" frågade han, och jag svarade att jag inte ville äta så fasligt onyttigt - man vill ju inte gå upp i vikt.
"Det är väl bara att börja träna", sa han då.
och jag ångrade det i samma stund som jag gjorde det men jag frågade om
det hade varit annorlunda ifall jag sa att jag ville gå upp i vikt.
"Det kan man däremot diskutera - hellre att du går ner än upp."
och jag hatade honom för att han var ärlig
jag hatade mig själv för att jag överhuvudtaget hade frågat
fast allra mest hatade jag att inse att allt det där fula som var fett var något inte bara jag tyckte var av överflöd, utan också andra.
och jag lade mig på mage för att slippa att inte se mina höftben,
tänkte att sådana här saker ska man faktiskt inte alltid vara helt ärlig om.
en av mina vänner på bakispizza
"Alltså hon får inte träffa några killar där, jag tror det är bra för henne"
"Va, får hon inte träffa några killar???? Är hon på något jävla koncentrationsläger eller?"
öronlappsmössor, gråtattacker, kramar
Jag har sagt hejdå till en av mina bästa vänner någonsin, och därmed också sagt hejdå till den finaste av upplevelser. Det har gått en halvtimme, jag kan inte sluta gråta och nu sitter jag utanför Burger King, och jag hatar människor för de stirrar som om de inte fattar hur sorgligt det som just har hänt är. Jag hatar hur de tror att jag inte hör, eller inte förstår, när de frågar varandra om jag gråter.
Och jag kan inte sluta fastän de glor på mig, jag fumlar med mobilen som för att låtsas att allt är okej, inget speciellt har hänt, se mig för fan inte.
Klockan är mitt i natten och för en halvtimma sedan skickade jag ett sms till dig där det stod att jag behövde en kram eller tusen och du svarade att du skulle komma så fort du bara kunde, att jag skulle ge dig en halvtimma för du bor ju på andra sidan staden så det tar ju en stund att gå, och du ber mig sitta vid Burger King så du kan möta mig där.
Och där kommer du en halvtimme senare (kanske har det inte ens gått det), med din öronlappsmössa som du köpt här för ah, det var ju första gången du fått uppleva snö (fast egentligen bara blötsnö) och det är ju så onödigt att ha öronlappsmössa när det inte är kallt.
Du drar upp mig och kramar om mig(och jag bara gråter) utanför Burger King fastän folk måste gå en liten omväg runt oss och lyfter på ögonbrynen,
när vi går hem håller du min hand (och jag hatar jävla människor som stirrar, det är ju fan torsdagsnatt (fast egentligen fredag), har de inget bättre för sig?) och
du håller om mig extra hårt när jag får gråtattacker i lägenheten;
FÖR ALLT ÄR JU SLUT OCH DET KÄNNS JU SÅ FÖRBANNAT HEMSKT
men det känns lite bättre ändå, när du håller om mig så där och ger mig någonting mellan en och tusen kramar.
sen känns det ännu jobbigare för jag kommer på att du inte kan ge mig fler, och att nästa gång jag behöver någon som håller om mig finns det inte en chans i världen att det är du.
salamanca (kort)
jag försöker komma på vad jag ska skriva
- för jag vill så gärna skriva, vill så gärna berätta och få ur mig allt som känns så sabla mycket just nu. det där som jag samtidigt som jag försöker stöta bort det (det gör ju så jävla ont att förstå att det är över) försöker hålla fast det och aldrig aldrig aldrig någonsin släppa det.
Jag har klickat på Skriv inlägg tusen gånger känns det som och bara stirrat på ett tomrum där det finns så mycket plats att berätta på; men icke.
Ni vet ju somliga saker. Ni vet ju hur mycket jag såg framemot det, hur bra jag har mått och hur förfärligt ledsen jag har blivit när något kapitel i det här underbara som är min Salamancatid avslutades; vänner som åkte hem och så.
Så vad finns kvar att skriva _egentligen_? Känns så dumt och konstigt att berätta om faktiska händelser först nu. Borde väl i sådana fall ha pratat om det tidigare.
Men så här är det:
Det här har varit det bästa. Det känns så konstigt att förstå det här med att man faktiskt kan trivas under en längre tid utan att tröttna, och så knäppt när man förstår att man faktiskt kan hitta människor i världen som tycker om en trots (eller kanske på grund av) att man är helt jävla tokig. Det känns extra knäppt när man förstår att de inte tycker om en av ren pliktkänsla, utan faktiskt genuint tycker att man är en skön person.
Det känns så sjukt att Julia, när hon var nere och också bodde i Salamanca för ett tag, sa att jag såg ut att må så väldigt mycket bättre -
för jag gjorde ju det.
Allt kändes liksom bara värt det. Värt all möda och besvär, värt att längta längta längta så förbannat länge, värt att vara söndernervös.
Med all den här glädjen man fick blev det till och med värt det att vara lite ledsen när man blev tvungen att säga hejdå till vissa helt fantastiska människor.
Jag vill säga så mycket mer, men får väl nöja mig med det här; det här, och att jag inte ångrar att jag gjorde det jag gjorde för en enda sekund.
Gör ju en spotify-lista för varje årstid - här är årets höstlista:
om inte den funkar är det väl så här man ska göra:
kissing whore
Min kompis berättar att hon bara kysst fem killar,
sen berättar hon att hon har har hört att när man kysst någon stannar salivet i ens mun i tre år.
och i en slags fylledimma börjar jag tänka hur lustigt det är, för hur många människor har man egentligen inte kysst då?
och jag kysser kille efter kille efter kille och jag vet nog inte varför egentligen, för är för att han är söt, för att det är kul och för att jag hade lust verkligen riktiga anledningar?
PS Imorgon lämnar Merle, min partner in crime, Salamanca. Blir så himla ledsen, kommer sakna henne och våra sangría-förfester på min extramadrass jättemycket - hur hon säger "is that a question?" när jag frågar om hon vill gå ut och dricka sig svinpackad och hur vi spelar Starships och Tik Tok på ukulele.
pyttelite om män
killar är dumma och jag hatar dem
sen hatar jag mig själv för att jag egentligen inte hatar dem, fastän jag vet att jag borde.
och jag hatar mig själv lite till för att jag bara gillar de killar som är hipster-douchbags.
jag hatar mig själv när jag säger förlåt fastän jag inte gjort något fel, fastän vic säger åt mig att låta bli.
jag hatar dem när de fortsätter tafsa fastän det är uppenbart att man inte vill så att man blir tvungen att gå någonstans, fastän man faktiskt var den som var där först.
men allra mest hatar jag mig själv för att jag säger förlåt.
perfektion
Åhmen åh.
Jag blir så trött på mig själv.
Jag blir så trött av det här ständiga behovet att vara perfekt, att göra allt perfekt, att känna mig alldeles svart, tom och dålig varje gång jag gör minsta fel. Och jag har dagar när jag säger
ahmen fuck this, det finns inget rätt eller fel, jag gör som jag vill och faktum är att alla gör "fel" ibland. perfektion existerar inte
dagar när jag säger
man blir så mycket gladare av att bara acceptera och finna sig i vissa saker. det som har hänt har hänt.
och det är ju sant! jag vet ju att det är sant. jag vet ju att det inte lönar sig att vara ledsen för saker som hänt - ibland för jättelängesen - för de har ju just hänt, jag kan inte göra något åt dem nu. jag har haft min chans, kanske sabbade jag den, kanske gjorde jag fel. allt löser sig ändå.
men om det inte gör det då? vad ska jag göra om jag går runt hela livet och blir ledsen varje gång jag känner minsta lilla föraktande blick (inbillad eller inte), vad ska jag göra om jag kommer känna så här varje gång jag gör minsta lilla fel? Liksom bara känner mig alldeles förstörd och inkapabel till att tänka positivt.
Eftersom jag har det här himla förbannade behovet av att vara bäst och perfekt hela tiden har jag också väldigt svårt att glädja mig åt andras lycka. Förlåt, men låt oss nu inte köra något jävla skitsnack. Jag har jättejättesvårt att känna mig glad om livet går uruselt för mig men bra för någon annan.
Det gör mig också ledsen; att jag är så pass självcentrerad att jag inte ens kan bli glad för någon annans skull. hur gammal är jag liksom? fyra?
JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL
känner mig som fucking gollum för samtidigt som jag har en lugn, vettig attityd till livet har jag en som bara är galen och där jag känner att jag borde tas in på psykhus. Jag har en personlighet som kan ge råd, för att lösa andras liv har jag inga problem med, sen har jag en personlighet som fllippar ur så fort jag känner mig dålig på något eller att jag har gjort något som strider mot normen.
och en gång när jag satt och grät här för att jag inte vet vad jag vill bli eller vad jag vill vara för alla säger ju olika när jag frågar vad jag skulle passa som (vilket inte är så väldigt konstigt med tanke på att jag har fler personligheter än vad som egentligen får plats i en enda människa) tröstar jennifer och säger att det inte finns många som jag, som, hon säger, är bra på så mycket och fortfarande är bra socialt.
men jag kan aldrig tänka på de saker jag är bra på, för jag gör aldrig något perfekt (ej perfekt = ej bra -> inget bra att tänka på). istället tänker jag
JAG HAR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL
JAG GÖR SÅ JÄVLA MÅNGA FEL
JAG HAR GJORT SÅ JÄVLA MÅNGA FEL
JAG ÄR SÅ FEL
SÅ JÄVLA
FEL
FEL
FEL
begraver huvudet i kudden
räknar ner
tre
två
ett
hejdå
jag begraver huvudet i kudden men gråter inte. av flera anledningar ligger jag bara där med huvudet i kudden och stor ihoptryckt näsa utan att gråta.
var ju beredd, känns bara så förbannat konstigt - för hur ska man reagera när någon säger att han inte vill, nä ok att han vill men inte kan, ha en i sitt liv längre?
tycker det är så förbannat dramatiskt och jag _hatar_ dramatik (vilket egentligen inte går ihop alls, för jag skriver ju dramatiskt och har så förbannat mycket känslor för det allra mesta), så jag har huvudet i kudden för jag skäms. det känns så pinsamt, så jobbigt, att hålla på som värsta Ross & Rachel och säga saker som Fan är det så här det ska ta slut? Är det så här vi ska säga hejdå? och Det finns väl inga bra sätt att göra det här.. Nä men det här är väl ändå bland det sämsta?
skäms för att det var jag som sabbade och jag beter mig som en äckligt bortskämd snorunge. jag har ingen anledning att bli sur, jag förstår honom, jag gör verkligen det. men det suger så himla hårt när en så viktig person säger att han bara inte kan längre, och berättar hur ledsen man precis har gjort har gjort honom, och det suger så himla hårt att på något vis vara tvungen att välja mellan allt och inget. vill välja lagom! vill välja gråzonen, kompiszonen. tyvärr finns tydligen inte det alternativet.
och en jättegullig spanjor skriver konstant till mig men istället för att bli glad känner jag mig kvävd och istället för att creepa på hans facebook (klassiker) sitter jag och stickar rät avig rät avig byter färg rät avig rät avig och halsduken blir lång och svart-/vitrandig. sitter och gör allt på automatik tills garnet tar slut och jag inte vet vad jag ska göra längre.
igår gjorde jag... slut? vet inte vad jag ska kalla det. kände mig elakast i världen.
igår sa jag åt (skypade, för klockan var natt hos mig och morgon hos honom.) en kille som det tidigare varit så komplicerat med, som varit så förbannat kär i mig, och som jag sagt åt att
senare
när jag vuxit upp lite mer
då kanske vi kan bli ihop (FÅR ÅNGESTKÄNSLOR AV ORDET)
igår sa jag åt honom att nej, det kommer inte bli vi. man vet i och för sig aldrig, kanske någon gång, någon gång jättelångt in i framtiden (eller åtminstone ett år), men du kan inte gå runt och vänta och hoppas på att jag ska komma och vilja bli ihop.
för jag är inte kär i honom, jag får inga fjärilar i magen och är det inte så väldigt orättvist att han ska gå runt i någon slags lögn? dissa fina tjejer bara för att han tror att jag jag jag är rätt. visst gjorde jag vad som var rätt ändå? fastän han blev ledsen - visst gjorde jag ändå det rätta?
igår grät jag för första gången sedan jag kom till Salamanca för en så himla fin kille, som är min kanske bästa killkompis, sa åt mig att Du jag kan inte vara bara kompis med dig, jag är ganska så assäker på att det inte kommer fungera, det är nog bättre om vi lägger av med oss helt och hållet. Bättre om vi inte pratar mer. Han sa att han ska skicka ett meddelande till mig när han bestämt sig om han kan vara bara kompisar, men jag vet ju nästan att det kommer stå
nej
Och jag grät när jag borstade tänderna för kärlek alltså, är det inte så förbannat jävla komplicerat? Varför kan det inte bara vara så att att man blir kära i varandra samtidigt, sen kanske man slutar vara kära och då blir man det precis samtidigt, så kanske man kommer på att klart vi kan nöja oss med att bara vara kompisar och då är båda okej med det? Och ingen blir någonsin svartsjuk efter det att man har gjort slut (hemska jävla uttryck. det låter ju som att man har dödat någon) och ingen ser på Den Nya och tänker dra åt helvete.
Men det är klart.
Livet, kärleken, hela skiten, hade väl inte varit riktigt lika intressant om det inte fanns ett ständigt "kanske" över det - det är väl det där kansket som ger lite färg och spänning i allt vardagsgrått.
förhållanden
Jag blir så rädd när någon frågar mig om vi är ett par. Så skräckslagen att jag nästan stammar när jag säger nej nej nej (och jag tänker: det här är ju bara för en kväll eller två eller flera), fast jag nu nästan har lärt mig att vifta lite med handen och bara säga
Nä, inte alls.
Och det spelar ingen roll hur fin han är; om han är brittisk accent; om han spelar något instrument; om han säger de finaste av saker; om han är så där fantastiskt jävla skitsnygg; om han hånglar bättre än alla andra i hela världen. Jag viftar ändå bort frågan – jag säger ändå nej.
.
För att vara någons innebär att den så lätt bara kan kasta bort en och bestämma att man inte längre är duglig. Det är inte bara det att jag är så rädd för att bli dömd – jag är också så väldigt rädd för att bli ledsen. För att bli för glad innebär att man kan bli – att man kommer bli – förbannat ledsen igen.
Samtidigt
är det bättre att leva i något slags kommunistsamhälle av känslor? Där man aldrig är så där otroligt glad att man är nära att explodera, men där man aldrig heller är ledsen? Annan historia.
.
Många av mina vänner tycks längta efter ett förhållande, och jag gjorde också det, för inte särskilt längesedan alls. Frågade min dagbok varför jag inte kunde vara förälskad i någon som var lite förälskad tillbaks, bad om någon speciells armar runtom mig. Sedan fick jag chansen och plötsligt kände jag det motsatta. Den suktan jag hade känt efter ett förhållande förvandlades till ett ständigt ”Vi är bara kompisar” och när någon sa att han var kär i mig ville jag bara skrika för jag blev rädd ända från fötterna upptill huvudet.
Jag är totalt känslobedövad. Jag vägrar bli kär, och jag är inte säker på varför. Kanske är jag för rationell. För vettig, tänker för mycket på varför det inte skulle fungera. För petig, har en för tydlig bild på vem som är rätt.
Men jag är ju bara nitton år! Jag förstår inte varför jag skulle brådska med att bli kär. Ändå kan jag tänka – varför ska jag vara rädd för det? För i slutändan är det ju det handlar om. Rädsla, total ovilja.
Vara någons.
Begå misstag som tar sönder extra mycket.
Göra fel, förlora.
Så jag viftar med handen när någon säger ”är ni tillsammans?”, ”är du kär i honom?” och ”vad känner du?”. Jag säger nej när de frågar om jag saknar honom för en gång i januari februari eller om det var mars blev jag är så trött på att vara ömtålig. Så jag virade in mig själv i bubbelplast av förnekan och vettighet, och här står jag nu och säger nej nej nej när någon frågar mig om jag och vilken kille som helst är ett par.
När jag går hem med honom står en flicka och ser ledsen och förvirrad ut för att jag går hem med pojken hon gillade, kanske ser hon ut så mest för att jag svarade no no no och viftade med handen när hon sa ”I thought you were a couple” i baren (och när jag tänker efter såg hon glad ut när jag sa nej).
(Förlåt, jag fick ju veta först efteråt. Det är ju inte rättvist att jag ska få hångla med någon du tycker om. Förlåt förlåt förlåt.)
i'm from england
Jag dör för brittiska pojkar. När vi var i Porto hälsade jag på en pojke som David och är från England, och min rumskompis/brush Patrick knuffade till mig lite och sa
"Haha, Annie, that accent's gonna get you!"
David skrattade och dagen därpå låtsades jag som att jag inte kom ihåg att det hade hänt och att jag var osäker på hans namn, så att jag inte behövde sjunka genom jorden.
hittade ett gammalt boktipset-blogginlägg från 2012 precisa början och tyckte det var lite fint så här kommer det
Jag vet inte jag. Kanske ska den här bloggen handla om böcker egentligen men ärligt talat så är det skitsamma. Måste liksom få ur mig det här på ett lagom offentligt ställe.
.
Alldeles nattsvart i framtidstänk fastän jag vet att jag måste bestämma mig snart.
Måste göra så mycket mer förresten. Måste plugga. Måste skaffa jobb. Måsta gråta, måste förstå, måste skratta, måste lära mig säga nej, måste sluta bete mig så jävla dumt som jag gör ibland. Ofta.
Men måsten gör inte alltid vanor så lätta att ändra på. ‘Måsten’ har blivit så tomt i min bok, ett ord utan mening, för jag säger det varje dag.
”Allt löser sig”, säger jag när jag klappar en ledsen kompis på axeln. Men om det inte gör det då? Tänk om jag bara fortsätter gå runt i den här jävla misären, den här jävla röran av tanketrådar som snurrat ihop sig alldeles.
.
Tjugohundraelva har varit ett bra år i alla fall – kanske mitt allra bästa. Så svårt att nämna allt, men har fått så många fina nya vänner som förstår mig till 110 procent och får mig att förstå lite bättre också. Luxemburg med orkestern som var så exceptionellt fint. Astrid Lindgrens värld, kaffe i vårsolen, konserter. Åh, konserter, vad jag älskar er! Att stå så nära att känna pulsen slå i hela kroppen! Du-dunk du-dunk du-dunk. Tillsammans så är vi alla ett, glädje, sorg, besvikelse, hopp. Vi känner alla samma och då blir allt lite lättare ändå.
”Vad jag bryr mig om är att du kallar på mig även om jag inte kommer tillbaks till dig”, sjunger Håkan och jag tänker ”Indeed som fan, Håkan, min vän” för jag vill vara tuff när det gör ont. Vill säga att jag förtjänar någon bättre (även om jag kanske egentligen inte gör det). Det fina är att de vänner jag har nu hjälper mig att bli lite tuffare. Lite modigare. Lite mer mig själv kanske man kan säga. Åh, jag älskar ju er. Puss puss puss mina fina. Puss Håkan Hellström också för den delen. Puss musik.
Mer då? Hångel, alkohol, cigaretter, dans. Inte så illa det heller, och min lever eller mina lungor eller mina njurar eller ah hela kroppen egentligen protesterar högt för
hallå Annie, alkohol är inte bra för dig, och inte nikotin heller! Du gör så dumma saker då och förresten dör du i förtid och det kommer göra så ont i framtiden, du vet ju det.
Men jag bryr mig inte, för jag vill dansa, vill hångla, vill våga. Alkohol hjälper då, och cigaretter hjälper faktiskt en varm natt när allt känns helt åt helvete.
.
Puss och kram och gos på dig 2011. Att vara arton äger, det här året har ägt, jag har ägt det här året. Det har varit mitt år. Jag har skrattat och jag har gråtit och jag har skrikit högt och viskat tyst (fast inte så ofta) och jag har kramats och jag har vägrat och jag har tröstat och jag har blivit tröstad och det har varit en sådan jävla berg-och-dalbana, men en bra en.
Det finaste är att 2012 ska bli minst lika bra. Fabulöst bra. Hurra hurra, nu rockar vi det här året också.
